Hur kan man känna sig så ensam med så mycket människor omkring sig?
Va mycket jag har att skriva idag känner jag..

Ibland känner jag mig bara som ett spöke. Någon som bara finns men inte syns.
Ända sen mitt liv fall samman för ca 2 år sedan så har jag mer och mer blivit tillbaka dragen.
Jag vill vara den tjejen jag var förut, men det är jag inte längre.
Jag har försökt men jag misslyckas alltid.
En klok föreläsare sa en gång att "man kan inte misslyckas, bara om man ger upp"
Det kanske ligger något i det..
Saken är den att när jag försöker lita på en människa, så blir jag alltid sviken.
Jag vill tro att det finns snälla människor men ibland undrar jag om det verkligen finns någon som man på riktigt kan lita på?




Jag har fått en väldigt konstig vana att släcka alla lampor och tända ljus när jag känner mig deppig.
Det känns skönare då. Ett sätt för mig att "försvinna"..
Känner att jag vill gråta men jag vet inte varför.
Jag har ingen direkt anledning för det.
Tycker om att duscha när jag känner så här, för i vatten kan ingen se ens tårar rinna.
Fattar inte varför jag alltid hamnar i en sådan depperiod. Jag vill ju vara glad.
Göran har sagt att jag ska försöka fokusera på de saker som får mig må bra, och försöka sortera bort det dåliga.

Saker som får mig må bra:
Calle
Familjen
Jobbet
Träna
En del vänner
Resa
Prata med Göran

Saker som får mig må dåligt:
Skolan
Bråk
Skit snack
En del "vänner" som jag verkligen trodde var mina vänner
Folk som försöker rena sitt samvete med pengar och presenter
Minnen..


Jag har faktiskt redan börjat rensa bort en del av det dåliga sakerna. Men jag tar ett steg i taget. Jag har levt med allt det här så länge så jag känner inget behov av att förändra hela mitt liv på en dag. Även om det skulle kännas rätt skönt.
Men jag vill kunna lära mig något av detta och jag vill kunna gå vidare och lita på människor igen.. Det kommer ta tid och det kommer kräva en hel del jobb men jag ska klara det!